För cirka 1,4 miljarder kineser börjar det nya året den 22 januari – till skillnad från den gregorianska kalendern beräknar Kina sitt traditionella nyårsdatum enligt måncykeln. Medan olika asiatiska nationer också firar sina egna månliga nyårsfestivaler, är det kinesiska nyåret en allmän helgdag i flera länder runt om i världen, inte bara i Folkrepubliken.
Sydostasien är den region där de flesta länder ger sina medborgare ledigt i början av det kinesiska nyåret. Dessa inkluderar Singapore, Indonesien och Malaysia. På senare år har det kinesiska nyåret också införts som en speciell helgdag i Filippinerna, men enligt lokala medierapporter kommer det från och med den 14 januari inte att finnas några separata lediga dagar i år. Sydkorea och Vietnam organiserar också firanden i början av månåret, men dessa skiljer sig delvis från sederna kring det kinesiska nyåret och är mer sannolikt formade av nationell kultur.
Medan majoriteten av de länder och territorier som uttryckligen firar det kinesiska nyåret ligger i Asien, finns det två undantag. I Surinam i Sydamerika är årsskiftet i både den gregorianska och månkalendern helgdagar. Enligt den officiella folkräkningen är cirka sju procent av de cirka 618 000 invånarna av kinesisk härkomst. Östaten Mauritius i Indiska oceanen firar också det kinesiska nyåret, även om endast cirka tre procent av de cirka 1,3 miljoner invånarna har kinesiska rötter. Under 1800-talet och första hälften av 1900-talet var ön ett populärt emigrationsmål för kineser från provinsen Guangdong, även kallad Kanton på den tiden.
Det kinesiska nyårsfirandet är utspritt över två veckor och utlöser vanligtvis en ökad mängd resor, en av de största migrationsvågorna i världen. Festligheterna markerar också den officiella starten på våren, vilket är anledningen till att det kinesiska nyåret också är känt som Chūnjié eller vårfestivalen. Enligt den officiella månkalendern är 2023 kaninens år, vilket senast inträffade 2011.
Publiceringstid: 6 januari 2023